Att visa mitt lilla autistiska ADHD jag - och det är okej!

Förlåt för att jag inte skrivit på ett tag. Min kära vän frågade för en tid sedan om jag slutat skriva. Ärligt talat hade jag glömt bort denna blogg ett tag. Ett år har passerat sedan jag fick min kunskap om mina diagnoser. Jag kan säga att jag har gått igenom alla krisstadier under detta år. Så genom dessa faser kan jag berätta lite om detta år. 

Chockfasen
Trots att jag själv initierat utredningen och inte blev superchockad av att få vetskapen om mina diagnoser så var det ändå någon form av chock som kom. Jag trodde ju kanske inte att jag skulle få en autismdiagnos även om jag visste om att jag hade många autistiska drag. Så ett tag var jag nog lite i förnekelse och började tänka att det kanske inte stämmer. De har nog fel. Men så började jag läsa på igen och titta på youtube och gick med i olika grupper på facebook. Autism är ju så mångfacetterat. Min förutfattade mening om en autistisk person krockade ju med hur jag var. Men jag känner att diagnosen stämmer. Jag tänker på ett sätt som NT (neurotypiska) inte gör. 

Reaktionsfasen
När känslorna kom i fatt så kom de som en flodvåg. Jag tänkte mycket på hur jag var som mamma, arbetskollega, arbetstagare, dotter, vän och granne. När syns/ eller när tillåter jag mig att visa min autism? Hur påverkar den mig i de olika roller jag har. Här försökte jag få hjälp och stöd från habiliteringen och vården och i januari fick jag då äntligen kontakt med stödfunktioner. Jag hade ett behov av att nästan ropa ut till alla, jag har autism det kan ha påverkat mitt beteende - de där gångerna då ni inte förstod vad som hände. När jag kanske betedde mig konstigt, oväntat eller drog mig undan. Jag gick igenom många minnen från min barndom och misslyckanden under min vuxentid. Under den här tiden mådde jag inte alls bra. Jag hade även en hel del yttre påfrestningar som jag inte kunde styra över så jag sjukskrev mig.

Bearbetningsfasen
När jag blev sjukskriven fick jag tiden att bearbeta denna nya information om mig själv. Jag fick tid att skapa hållbara rutiner för mig. Jag fick hjälpmedel och samtal med både psykolog och arbetsterapeut. Jag kom fram till att jag kämpat så hårt i alla år att "vara som alla andra" (väl medveten om att gräset sällan är grönare på andra sidan) Detta har alltid slutat i någon form av krasch. Fysiskt eller psykiskt. Eller både och samtidigt. Jag kom fram till ett Hädan efter.... 

Mitt liv hädan efter. Vad är viktigt för mig. Acceptansen i att jag inte fixar alla delar i livet samtidigt. Att dra ner mina krav. Acceptera att det finns saker som är svåra för mig. 

Nyorienteringsfasen
Nu är jag här där jag orienterar mig vidare i Hädan efter. Jag söker min balans. Aktivitet - återhämtning. Jag har lärt mig nya strategier som jag tränar mig på. Jag har satt gränser utan att få dåligt samvete eller känna det som ett misslyckande. Jag har skalat av mig några lager och känner mig mer autentisk med mig själv. Jag är tacksam för alla kompensatoriska färdigheter jag har utvecklat men tillåter mig att ibland strunta i dem. Att visa mitt lilla autistiska ADHD jag - och det är okej!