Ritprat och sociala berättelser

 Innan jag visste att dessa var två metoder man kunde använda för att förstärka kommunikationen och hantera känslor gjorde jag det dagligen med vår dotter. På kvällarna har jag sedan hon var 4 år tror jag kanske ännu tidigare, kanske redan sedan hon var 2-3 år, berättat sagor om en trollflicka som heter Tuvalisa. I början när hon var lite hittade jag på rena sagor, men ju äldre hon blir och hon efterfrågar berättelserna berättar jag om händelser som hon varit med om, saker hon är rädd för och jag varvar det med ren fantasi. Jag hittar på under tiden jag berättar. Jag involverar dottern i olika valmöjligheter och berättelserna blir ibland rätt korta och ibland lite längre. De har handlat om relationer, skola, rädslor, förhoppningar, skolfoto m.m. Detta är ett sätt att göra en social berättelse, det ökar dotterns känsla av trygghet. Hon får förståelse för saker som händer henne i verkliga livet på ett helt annat sätt. Hon efterfrågar gärna berättelserna när det varit extra jobbigt i skolan eller något har förändrats som hon inte var beredd på. 

Nyss kom hon upp till mig medan jag skrev förra inlägget och berättade att hon känner inre stress och inte vet varför. Hon satte sig i mitt knä och sa att hon tänker opositiva tankar och på saker som hon är rädd för. Först ber jag henne berätta, men sen kommer jag på att vi kan ritprata. Jag ger henne ett papper och en penna och säger till henne att skriva ner alla tankar hon har i huvudet nu. Hon frågar om det går bra att rita istället. Jag säger ja. Hon frågar vad gör vi sen då. Då berättar du om du vill om det du ritat eller skrivit. Hon har ritat mig, pappa och henne själv med ett streck mellan oss föräldrar och henne och hon berättar att hon tänker att hon går vilse och inte hittar oss. 

Vi lägger oss ned på golvet tillsammans och jag ritar och pratar samtidigt. Jag ritar en gpsklocka på hennes arm och säger att när vi upptäcker att du är borta då loggar vi in på appen och ser var du är och vi springer till dig och har gruppkram. Ritar allt detta. Dottern säger, men jag har ju ingen gpsklocka, jag vet inte ens vad det är för något. Jag säger: men det du tänker på är ju inte sant, det kommer inte hända, så när de tankarna kommer då kan du tänka att du har en gpsklocka och att vi hittar dig.

Hon ser nöjd ut, men blir sen bekymrad på nytt och säger att hon också tänker på att om lillbrorsan skulle springa ifrån oss. Kanske när vi går till skolan och han springer iväg utan att vi märker det. Ja det händer ju hela tiden. Vad kan vi göra då. Ritar upp detta scenario. Först när vi upptäcker att han är borta, hur vi känner och ser ut, vad vi gör först och vad vi gör sedan. Och hur vi hittar honom till slut och att han får åka vagn resten av vägen eftersom vi behöver gå till skolan nu. Dottern säger hur kommer vi hinna göra allt det där och komma i tid till skolan? Jag säger, det är därför vi går lite tidigare för att jag vet att oförutsägbara saker kan hända på vägen. 

Dottern är nöjd. Hon tar med sig pappret och berättar om det för sin pappa.

Så det där med ritprat och sociala berättelser har vi hållit på med mycket, sen gick jag utbildning i verktygen och insåg att det är beprövad erfarenhet och att det fungerar som känsloreglering, kommunikation och öka sociala färdigheter. 

Då kände jag mig rätt grym som mamma!