Rastlöshet och passivitet

 Idag mår jag dåligt fast jag inte har något att må dåligt över. Jag kan inte sätta fingret på det. Jag vill bara fly in i något som får mig att fokusera på något annat. Jag är förkyld igen och icke produktiv. Detta skapar stor rastlöshet och ångest hos mig. Det är nog det som får mig att må dåligt. Jag vill bara jobba för då hamnar jag i den sköna känslan som kallas flow och tiden går fort och jag känner att jag gör bra saker. Nu är jag hemma, vilar mycket. Har ingen som helst struktur på dagen. Blir bara helt passiv. Fastnar i mobilspel och lyssna på poddar/böcker. Har dåligt samvete för att jag inte hjälper till med barnen. Att jag inte har någon struktur och därför inte kan erbjuda barnen någon struktur. 

Jag måste träna på att hitta struktur under mina dagar. 

Jag vill hitta ett sätt att tydliggöra denna struktur. Almanacka är inte optimalt. Jag är mycket visuell av mig och behöver färgkoordination och bilder för att komma ihåg. 

Längtar tills skola/förskola och vardagen drar igång, det hjälper mig att få en struktur när det finns aktiviteter som inte är valbara. 

På jobbet är jag som vanligt det stora samtalsämnet bakom min rygg. Nu har ryktesspridningen nått en ny nivå. Det påverkar mig men jag kan ändå inte säga att jag blir ledsen eller arg. Jag känner en tomhet och att jag inte har tillit. Men jag jobbar på när jag är på jobbet. Nu när jag är förkyld så går jag ju inte till jobbet med tanke på pandemin, har tagit mitt 4:e test sedan i somras på covid-19 imorse. Men om det inte hade varit pandemi så kanske det hade påverkat mig i att inte gå till jobbet. Fast jag vet inte. För det krockar med min enorma pliktkänsla. Och jag är van att inte agera på mina känslor förrän det är ytterst nödvändigt. Så det hade nog inte gjort någon skillnad. Har iaf lyft det med chefen så får hon rodda i det. Vi är 4 ordinarie dagspersonal just nu. Om två pratar skit bakom ryggen på en och den 4:e bara lyssnar och aldrig säger i från är det illa. Vi har en pressad situation just nu när vi borde vara 8 ordinarie dagpersonal. Det är en förklaring men ingen ursäkt. 

Jag kan också känna frustration, tillitssvikt och irritation. Men jag går inte och hittar på konstiga saker om mina kollegor för det. Jag biter ihop och jobbar. Men jag skulle kunna bli mycket bättre att i ifrågasätta när jag ser saker som jag inte tycker är okej. 

Annars bidrar jag ju med att miljön blir sådan att här gör man som man vill och ingen vågar säga något till den det berör därför pratar vi bakom ryggen på varandra. 

Exempel på situation. Jag ser en kollega sitta och sticka inne hos en boende. Först tänker jag att ja det kanske inte är så farligt. Men sen funderar jag vidare. Skulle jag ta med mig mitt broderi till jobbet och sitta inne hos en boende som behöver och vill ha min uppmärksamhet. Nej det skulle jag inte. 

Sticka på din rast, sticka i personalrummet, men inte i allrummet och inte inne hos någon av de boende. Om det inte är en aktivitet som den boende är delaktig i och det är något som den boende själv vill göra. 

Ser ni - min hjärna processar jobbet hela tiden. Det är aldrig tyst. Det är inte en jobbtanke heller, det är flera jobbtankar som upptar min koncentration. Så trots att jag är sjuk jobbar jag i huvudet. Trots att jag är hemma och barn och man pockar på min uppmärksamhet jobbar jag i huvudet. Och det enda sättet som jag har just nu att stänga av jobbandet i huvudet är genom att lyssna på ljudbok/podd och sysselsätta händerna med någonting. Men då är jag inte så värst tillgänglig för omvärlden. 

Det är det jag önskar att medicinen ska hjälpa mig med. Att jag kan vara närvarande i livet utan att mina tankar blir så genomträngande att jag måste fly.

Sedan önskar jag att jag ska kunna reglera min energi bättre så att jag håller under en hel dag och får ett jämnare flöde. 

Jag står fortfarande i kö till att träffa sjuksköterska för att testa på medicin. Kommer börja med Concerta. Jag ska träffa arbetsterapeut i mitten av januari. 

Från hab har jag fortfarande inte hört ett knyst.