Jag är i en dipp

Jag har haft långvarig stress både positiv och negativ. Jag har jobbat på och gjort det som krävts när halva styrkan på jobbet inte varit på plats. Detta har triggat mitt kontrollbehov på ett negativt sätt. Nu har jag istället svårt att släppa uppgifter till andra. 

Jag är rädd för att det inte kommer bli bra om jag inte gör det. Att anhöriga blir besvikna, att brukaren blir lidande. Jag har återigen klivit ur min stödpedagogroll och klivit in i en "rädda verksamheten roll". Den ryggsäcken är verkligen tung. Och inte hälsosam.

På ett sätt sker det omedvetet. Men på ett annat sätt medvetet. Jag bryter en gräns, sen ytterligare än och sen är jag och petar i allt. Chefen förväntar sig saker, verksamheten har ett behov- jag vill lösa för att det ska fungera bättre. Jag vill komma ifrån att vi hela tiden släcker bränder. 

Men rent logiskt och intellektuellt fattar jag att jag inte kan göra det själv. Det är där jag lurar mig. Jag har svårt att stå ut med den ångesten att verksamheten blir lidande, när anhöriga blir ilskna och tappar förtroendet för oss.

Att göra mycket på jobbet och vara hjälpsam driver mig också på ett positivt sätt. Det får jag energi av. Men det har skapat ett avstånd till mina kollegor. Jag gör ALLT och andra vågar inte/vill inte/skiter i att göra saker. Jag varvar upp ännu mer. Och försöker tänka att detta bara är tillfälligt. Ett tag till sen släpper jag allt. 

Nu måste jag släppa, säga nej. lägga tillbaka ansvar och bli bekväm i stödpedagogrollen. Det gäller både mot, anhöriga, chefer, kontaktpersonal, vikarier. 

Min impuls säger - sjukskriv dig, säg upp dig. Lämna allt.

Konsekvensen av det blir:

* stor och stark känsla av misslyckande. 

* ytterligare ett trauma

Jag vill att alla ska förlåta mig, men egentligen tror jag det handlar om att förlåta mig själv.

Jag tror det handlar om att släppa den kompetenta masken ibland och våga be om hjälp.

Jag lyssnar just nu på en bok som heter ung och vuxen med Asperger & AST, -en guide i vardagen. Till den finns en skriftlig guide som jag skrivit ut. 

Jäklar vad jag inser vilka svårigheter jag har, som jag liksom förträngt och bara kört på trots vetskapen som jag haft i ett halvår. Jag saknar att ha någon att prata med som förstår, som kanske själv har Asperger/autism med hög/normal begåvning. Jag har saknat någon att prata om diagnosen med. Min kompetenta sida lägger ut snubbeltrådar till mig. 

Alla dessa punkter kan jag sätta  check på:

• Jag blir trött av människor
• Jag behöver extra tid på mig för att tänka igenom saker ibland
• Jag behöver mycket tid att vila
• Jag behöver att hen använder färre ord när hen pratar
• Jag behöver att hen skriver ner våra överenskommelser
• Jag blir orolig för förändringar
• Jag har svårt att ändra något som redan är bestämt

Dessa saker tar mycket ork från mig:

• Människor
• Nya situationer
• När det inte blir som jag tänkt mig
• När jag snabbt måste ändra mig
• Många som pratar samtidigt
• Ta mig in i ett samtal
• Åka kommunalt
• duscha
• borsta tänderna
• äta tillsammans med andra när man förväntas att prata samtidigt
• Raster på jobbet
• Att inte förstå vad som förväntas av en
• Att behöva prioritera/bortprioritera
• att ha ansvar för mitt hem
• när andra är otydliga och jag inte vet vad som förväntas av mig
• att ringa
• att prata om oviktiga saker
• turtagning i samtal
• se intresserad ut
• vara deltagande
• fixa saker som har med sjukvård, tandvård, myndigheter, skola och förskola att göra

Jag tänker då att jag är på helt fel arbetsplats. Men jag vet inte vad jag skulle göra istället. 

Samtidigt tänker jag att oavsett om man har AST eller inte så har man behov av ett jobb och jag har kanske behov av vissa anpassningar för att det ska fungera. 

Släpp inte lös mig, jag behöver en tydlig ram. Men också behov av att få styra lite själv över tider när jag ska jobba. Jag behöver skriftliga punkter från min chef med vad jag ska göra och när det ska vara klart.

Kanske kan jag få det att fungera. 

Kanske blir jag mer omtyckt när jag fungerar bättre. 

Kanske blir inte mitt hemliv så lidande om jag inte bränner ut mig redan på jobbet.