När jag känner mig dum

 Ofta när andra människor pratar med mig, berättar något som kanske är helt självklar för dem varför de berättar det kan jag känna mig så dum. För jag förstår inte varför man säger det till mig. Det kan vara i situationer med ryktesspridning, därför tror jag inte personer fortsätter berätta dessa saker för mig eftersom jag troligen inte responderar som de hade förväntat sig. 

Eller som när en förskolepersonal i samband med hämtning berättar att den annan förskolepersonal pratat med specialpedagogen om oss och vårt barns tider på förskolan. Om att vi inte får lämna vid 8:15 om vi är lediga, för då är det 09:00-14:00 som gäller. Personalen sa att specialpedagogen skulle ringa mig imorgon och prata om flera punkter.

Detta skapade kaos och ångest inom mig. 

Kroppen:

* En akut stressreaktion

Känslor: 

* av att vara misstänkliggjord 

* känslan av att vara dum, att inte förstå

* känslan av att ha gjort fel

Tankar: 

* Vad tänker de om oss egentligen? 

* Vad vet de om hur våra arbetstider är?

* Varför sas det inget om detta på vårt möte förra veckan?

* Vad står det för? 

* De tror att vi inte vill ha vårt barn hemma. 

* Att vi inte gör det som är bäst för honom. 

Klicka här för att se en bild på en triangel som jag håller på att jobba med i min MBSR-kurs för tillfället: imgres

För info har vi utökad tid för vårt barn på grund av hans behov av kontinuitet och rutiner. 30 timmar har vi rätt till i veckan även om vi jobbar mindre. Men på våra lediga dagar får han då tydligen inte gå mer än mellan 9-14, även om det resulterar i att han inte kommer upp i de 30 timmarna som han har rätt till... ??Min sambo får ta detta på måndag med förskolan. 

För jag känner mig alltid så dum efteråt och under för jag förstår inte vad de menar. Det där som sägs mellan raderna. Jag bryter bara ihop. 

Vi bestämde oss för att inte vänta på något samtal. Utan ringa upp personen i fråga redan samma dag, som så klart inte svarade. Jag mailade och sa att jag hört att hon skulle ringa mig men ville gärna att hon skulle göra det när min sambo är hemma. Hon svarade att hon skulle göra det. 

När jag sedan skulle lämna vårt barn på förskolan dagen därpå. Hade jag redan räknat på hans timmar och kommit fram till att han låg något över 30 timmar denna vecka på grund av att vi inte kunde följa med honom på hans bad då vi båda jobbade och han då var tvungen att vara längre på förskolan. Så jag ringde upp förskolan samma eftermiddag som den akuta stressreaktionen och sa att han kommer kl 10:00 imorgon.

Morgonen hemma med vårt barn var så mysig, vi plockade i och ur diskmaskinen tillsammans, bekantade oss med dammsugaren, busade och lekte med studsbollar och bilar, tommy och annika. Det var svårt att motivera honom på med alla ytterkläder men efter ett tag gick det. Strax utanför förskolan började han gnälla och spänna sin kropp, ju närmre vi kom, ju mer reagerade han. Så väl inne på förskolans gård så ville han absolut inte gå in på förskolan. 

Han tog mig i handen och drog mig bort mot lekställningen, jag som ändå var ledig och inte hade någon tid att passa kände att jag absolut inte behövde tvinga in honom på förskolan utan hade tid att följa med honom. Vårt barn visade mig vad han brukar göra och pratade på en massa. Vi lekte i snön en bra stund. 

En pedagog stack ut huvudet och frågade om vårt barn inte skulle komma in. Att han kunde få leta fram dammsugaren på avdelningen och hjälpa till att dammsuga mattan. Jag motiverade honom till det. Men vårt barn missförstod och var på väg till sin vagn. När han förstod att det var dammsugning inne på avdelningen hon menat sa han bestämt nej och drog med mig bort mot lekställningen igen. Jag sa att det är okej att vi är ute en stund, jag prövar om ett tag igen. 

När klockan var närmare 11:00 så hade vi lekt ute en timme och vårt barn var nu motiverad att gå in på avdelningen, men i hallen möttes vi av alla barn som var på väg ut. Så vi lekte ute lite till och några barn kom fram och var nyfikna. De fick delta i vår lek och när vårt barn hade börjat leka med en kompis och släppt mig då kunde jag vinka hejdå och gå hem. 

Strax innan jag skulle gå kom personalen fram till mig som enligt utsago från den andra förskolepersonalen hade pratat om oss och våra tider med specialpedagogen. Hon ville återigen förklara detta med tider och utökad tid. Då sa jag att jag inte orkade ta detta nu och eftersom specialpedagogen ändå skulle ringa idag kan vi väl ta det med henne först. 

Pedagogen såg ställd ut. Hon förstod inte varför specialpedagogen skulle ringa. Jag förklarade vilken information jag fick igår och att jag hade mailat henne om att hon skulle ringa mig när min sambo var hemma så vi båda kunde prata med henne. Pedagogen förstod ingenting och sa att det måste blivit något missförstånd. För jo hon hade pratat med specialpedagogen men det var för att hon ska lämna in ansökan om utökad tid och att det skulle vara samma antal timmar som förra ggr. 

Ja, jag gick hem med tårar i ögonen och en känsla av att vara ännu dummare än tidigare i bröstet. Förstod nu ännu mindre än igår. Varför sa personalen det hon sa till mig igår? Tolkade jag det fel? Sa hon inte det? vad var hennes intention? Tolkade jag intentionen fel? Har jag nu kapat ett förtroende utan att mena det?

Specialpedagogen ringde sedermera upp senare och hon sa också att det måste ha blivit något missförstånd. Hon ringde bara för att hon förstod det som att vi ville prata om något. Hon hade inte planerat att ringa mig. Vi fick ovanstående information om vår rätt till utökad tid. 

Jag bröt ihop under samtalet och kände mig så korkad. Fick liksom inte ihop det. Tur att min sambo håller huvudet kallt och kan ta in det som sägs. Men efteråt fanns fortfarande frågan som sambon får ta med pedagogen på måndag. 

Mycket bättre att han får informationen. Han har numera uppdraget att komma ihåg att fylla i schema på förskolan och schema på fritids då jag glömmer bort det och har svårt för att planera när jag ska hämta och lämna. Och mitt schema ändras alltid under veckan med extra jobb, bortglömda tider till VC eller annat som jag glömt ta hänsyn till när jag skrev in schemat. För att underlätta har min sambo därför ett tag skrivit tiderna utifrån hans jobb som varit halvtid ett tag. Det har varit superskönt att slippa planera för hämtning och lämning då jag har så mycket annat i mitt huvud. 

Åtgärder:

* Prata med den personalen som pratade med mig först. Det som generarade akut stress hos mig. - jag önskar att det skulle vara en bra idé eftersom jag vill förstå. Nu när jag inte förstår så är det bara en tomhet och osäkerhet i mig. Men den här personalen är viktig för vårt barn på ett annat sätt också då hon är anställd som den person mitt barn har korttidsvistelse hos 3 dygn i månaden. Därför är denna relation mycket viktig för oss. 

* Prata med den personalen som är ansvarig för vårt barn - sambon röstar för denna. Han har i uppdrag att göra det också. 

Det är svårt för mig att låta saker vara, att inte reda ut de. "rinna ut i sanden" - har aldrig fungerat för mig. Det blir en tagg i mig. Jag kanske glömmer den, släpper den för stunden, men om jag sedan är med om något liknade igen så blir jag påmind och känslan ökar i styrka. 

Så hur släpper jag den utan att reda ut den med personalen? 

Den som har några tips, här gärna av er!