Dissonans

Jag känner ofta en dissonans med min omgivning.
En del av min masking var att överbrygga den med att vara den bästa jag kan vara.
Den som alltid hejjar.
Den som gör det lilla extra.
Den som alltid lyssnar och den som alltid hjälper till.

Den som tillslut bränner ut sig i relationerna.
Den som hamnade i total dissonans med sig själv istället. 

Denna del av masking är ju i grunden ändå bra.
Jag uppnår samklang på ytan i allafall.
Den är bra i lagom dos.

Lagom är ett ord jag inte vet innebörden av.
Allt eller inget.
Antingen försöker jag förebygga att kollegor blir arga och jobbar hur mycket som helst.
Eller så fokuserar jag stenhårt på det jag ska utföra. 

Jag har aldrig ställt frågan - behöver du hjälp med det? 
Jag har trott mig veta svaret.
Utifrån hur mycket hjälp jag egentligen behöver men aldrig gett sken av.

Jag har inte förstått detta med prat som inte leder någon vart, det är kanske lite för abstrakt för mig.  
Om man säger något som inte ska leda till något annat förutom ett konstaterande, har jag misstolkat det. 

Just nu går det fort mellan tanke och ord. 
Kanske på grund av stress.
Men det kan i alla fall tolkas fel.
Dissonans uppstår.

Om jag bara skulle vara fullt ut autistisk så skulle det uppstå stor dissonans till min omgivning.
Men min inre dissonans skulle minska. 
Jag behöver hitta tillfällen när jag kan få vila från krav/ljud/människor
Jag behöver att min omgivning har kunskap om autism och inte tolkar mig på felaktigt sätt.

Jag måste träna på att fråga vad personer menar.
Jag måste träna på att fråga innan jag "hjälper".